Mitt liv i korthet

Alla har en blogg men jag orkar inte ha den flytande. Ett tag var jag jätteduktig med att hålla min blogg levande men det går ett tag sen tröttnar jag. *pustar och stånkar* Jag vill ju så gärna.

Nu har det gått några dagar sen jag fick mitt schema och det la sig efter en stund men vid tidpunkten var allt bara ett svart hål. Kanske har jag turen att min kollega kan hämta mig inatt så jag slipper tänka på hur jag kommer hem. Dit är inga problem, då tar jag bara bussen från station så det löser sig.
Jag ska fixa mina naglar idag med så jag blir fin på mitt första pass på VCC. Måste vårda om mig själv emellanåt.

Igår kom gubben hem från sin skidresa där han har varit i några dagar. Jag har haft det så lugnt o skönt i några dagar och bara njutit av ensamheten. Kändes lite konstigt att få hem han efter att man har funderat i helgen på hur vi egentligen har det. Ibland är det bra och ibland är det mindre bra...men igår var allt på topp efter hemgången. Jag trodde aldrig att jag skulle få med mig honom i säng efter att han har varit iväg på detta viset. Han brukar nämligen sitta uppe ganska sent på nätterna (av uttråkning) men igår föreslog han att vi skulle gå o lägga oss nästan direkt efter att jag hämtade honom vid halv 12. Hoppas bara det håller i sig ett tag.

Nu ska jag ta o klä på mig så jag kan ta mig till Hanna och sen till jobbet.

Det känns ju verkligen betryggande "NOT" att känna att jag inte fick all stöd från min sambo idag när jag fick mitt schema och upptäcker att dom har satt mig på så konstiga och väldigt jobbiga pass. 1. Jag vet inte hur jag ska ta mig från jobbet kl 1 på natten 2. Jag är satt i en port på kvällen då jag inte har gått mitt läro på. Jag tror att dom har försökt att jävlas med mig till aldra högsta grad bara för att dom vet att jag inte kommer kunna ändra på det under så här kort varsel.

Vad gör jag nu...Tårarna bara rinner och min sambo skiter helt enkelt i vllket...Han sitter och kollar på tv medans jag bara gråter och gråter...Jag hittar ingen utväg just nu...Jag kommer att hamna i den berömda väggen inom snar framtid iaf...det är jag helt övertygad om.

Ibland önskade jag verkligen att jag hade haft ett annat liv...Just nu känns det som att det är något väldigt stort som saknas...jag vet att mycke i mig måste ändras för jag klarar inte av att leva med mig själv just nu. Går jämt och ständigt runt och är allmänt sur och arg. Minsta lilla så ryter jag till och jag vill verkligen inte ha det så.

Vad är felet?

Kärleken som jag vill ha på topp är inte alltid på topp...Just nu känns det som att vi drar åt olika håll. Han vill åt ett håll och jag vill åt ett annat. Jag kämpar för att vi ska ha det bra medans det känns som om han motarbetar det hela tiden. Jag vill vara lycklig och känna mig älskad. Just nu är jag nog bara mest i vägen för honom. Han är upptagen med sitt och jag blir ledsen över att komma på sista plats. Han är tjur och vresig för det mesta. Jag vill pussa och gosa medans han sitter vid datorn och tycker att den är mer intressant. Jag frågar hur han har haft det på jobbet och han är inte ett dugg intresserad av mitt arbete.

Mitt arbete är inom säkerhetsbranchen där jag ska hålla en form av ordning på olika oblekt som vi har. Ibland kör jag rondbil då jag har låsöppningar och ska försöka serva kunderna på det bästa sättet jag bara kan. Ibland får man skit från olika håll men det är nog första gången som jag riktigt känner att jag gör ett bra jobb. Kan inte "Han" förstå det? Kan inte han stötta mig när jag kommer hem från jobbet och har haft en jobbig dag? Om jag aldrig berättar någonting så får han aldrig reda på hur jag har det.
Jag kan stå öga mot öga med en påverkad man inne på systembolaget och känna att Gör inte jag detta rätt eller säger  dom rätta orden så viker han ihop mig som ett dragspel. Chocken kommer när jag kommer hem vad som egentligen skulle kunna ha hänt men då har jag ingen som frågar mig hur jag har haft det på jobbet. Väljer jag då att vara tyst så tror han att allt är bra, väljer jag att prata så är det en chansning om hur han kommer att reagera. Får han någonsin veta hur jag egentligen mår vissa gånger så kommer han bara att säga att jag ska söka ett annat jobb...men jag gör ju mitt jobb bra...peppar peppar så har jag aldrig råkat ut får någon större fara, men det kanske kommer och då vill jag ha en kille som stöttar mig och som tar hand om mig.

Detta var verkligen något som jag länge har drömt om....Och det är att andra ska kunna läsa min blogg på andra språk...Precis lagt in en funktion om huruvida man kan översätta en sida utan att det ska vara mer än en knapptryckning. Detta skulle verkligen underlätta en aningen för mig....eller inte ha ha ha =)

Nu har jag pulat fram och tillbaka...Hittar inte det jag söker på sidan designa din blogg så jag får pula på egen hand =)

Jag har kommit från bloggvärlden en aning men känner att jag saknar den emellanåt så jag gör väl ett nytt försök.

Ska man göra korta eller långa inlägg. Långa inlägg riskerar att bli avbrutna och korta inlägg riskerar att bli tråkiga så jag får väl göra ett tappert försök med att göra någonting mitt emellan.

På fredag börjar jag min heltidsanställning och det ska bli riktigt spännande men jag tror inte det kommer att bli så mycke bättre än det jag har haft tidigare. Nu vet jag att dom måste ge mig alla timarna på schema men jag tror att dom kommer att fucka ihop det så jag får aldrig den lugn o ron som jag velat ha. Jag sitter i skrivandets stund och inväntar mail så jag vet hur jag ska jobba på Volvo. Just nu har jag bara tiderna jag jobbar på bevakning och inget mer. Vilket betyder att just nu vet jag bara 104 timmar, vad jag ska göra och resten inväntas i dag.